Ladugårdslängan har traditionellt sett varit gårdsbebyggelsens huvudbyggnad. Här hölls djuren i fähus och stall och här förvarades foder och otröskad säd i lador och på skullar. På logen tröskades säden vintertid. Ladugårdslängan är en sammanslagning av flera byggnader. Det var vanligt med loge och lador i en byggnad, medan fähuset för korna var fristående. Från 1700-talet började de olika delarna integreras till en länga under gemensamt tak, något som med tiden blev allt vanligare.

 

 

Djurens utrymmen var ofta trånga och mörka. I fähuset stod korna uppställda längs ytterväggen på ett båsgolv av plank. Många bohuslänska ladugårdar byggdes med upphöjd loge och ett utrymme under logen som bland annat kunde användas som stall, svinhus, eller till redskapsförvaring. De djupa ladorna vid sidan om logen byggdes av rundtimmer som timrades glest för att det skulle bli en god genomluftning. Längs långsidan på en äldre ladugårdslänga kan det finnas en smal utbyggnad, en s k långskygga. Den fungerade som förbindelsegång och förvaringsplats. 

 

 

Innan lagårdslängorna i slutet av 1800-talet fick tegeltak och brädklädsel var det vanligt med halmtäckta tak, och utanpå stommen fästes enris för att skydda mot snö och regn. Enrisklädseln är sedan länge borta men fortfarande finns delar av äldre ladugårdslängor kvar på många bohuslänska gårdar. Brädklädseln är också kopplad till att det under 1800-talets gång blev allt ovanligare att uppföra heltimrade ladugårdslängor. Istället timrades endast djurstallarna, medan resten av längan byggdes i stolpvirke som brädkläddes.   Upp

 

 

 

 

Under 1800-talets andra hälft ersatte små hand- eller hästdrivna tröskverk slagan som tröskredskap på logen. 1900-talet innebar en revolution vad gäller mekanisering och effektivisering av jordbruket. Detta påverkade även byggnaderna. De nya ladugårdslängorna byggdes ljusare och rymligare. I äldre, befintliga ladugårdslängor drogs rinnande vatten in och från 1920-talet fanns effektiva mjölkmaskiner på marknaden. Betonggolv bidrog till att förbättra inomhusmiljön. Korna ställdes upp utmed ett uppbyggt foderbord som placerades centralt i byggnaden.

 

Många av arbetsmomenten i ladugården var tunga. Hanteringen av djurens foder hörde till de mest arbetskrävande arbetena. Rännet ovanför fähus och stall hade under 1800-talet i allt större omfattning kommit att tas i bruk för höförvaring. För att underlätta inläggningen av hö på rännet skapades foderhissen. Den blev mer allmän då elektriciteten börjat byggas ut på landsbygden och elmotorn kunde börja användas som drivkälla istället för hästkraft.

 

 

Från senare delen av 1920-talet började ladugårdsbyggandet anpassas till användandet av foderhiss och förvaringen av stora mängder hö på skullen. Skullvåningen gjordes högre och på så sätt skapades den så kallade höghusladugården, där de traditionella ladorna och logen inte heller fanns kvar. Logdelen förblev dock en tröskplats där tröskverket ställdes upp och den otröskade säden förvarades. Foderhissen passade som regel inte på de äldre längornas skullar, där tvärbjälkar och låg takhöjd gjorde den omöjlig att använda. Ejektorfläkten som transporterade höet i rör upp på skullen var ett bättre alternativ.

 

Höghusladugården kom att byggas i stort antal på den svenska landsbygden från 1930-talet till och med 1950-talet. Med höghusladugården betonades en enkel, avskalad yttre utformning av ladugårdslängan. Djurdelarna byggdes vanligen i betongsten som putsades, medan övriga delar liksom tidigare var av panelklädd stolpkonstruktion. Tegel liksom eternit var vanliga taktäckningsmaterial.

 

De flesta aspekter av ladugårdsarbetet kom att beröras av jordbrukets mekanisering. Maskinella utgödslingsanordningar, spannmålstorkar, lagring av spannmål i silo och förbättrad ventilation var alla viktiga för att modernisera ladugårdslängan. Mjölkningen underlättades ytterligare när rörmjölkningssystemen slog igenom från senare delen av 1960-talet.

 

På 1960-talet kom nya byggnadstyper att bli allt vanligare. I den lågbyggda ladugården fanns inte längre något ränne. Fodret förvarades istället i en logdel invid fähuset. Med lösdriftsladugården bröts helt och hållet med traditionen att hålla korna uppbundna i fähuset. Korna vistades i stora öppna hallar och mjölkades i särskilda mjölkningsavdelningar. Kor i lösdrift är den mjölkproduktionsform som överlevt fram tills idag.  Upp

 

 

 

 

 

Brygghuset är en föregångare till våra dagars grovkök. Här bryggdes öl, kokades tvättvatten m m. Ett brygghus är försett med en spismur med en inmurad gryta och har skorsten. När kökens stora spiskomplex av gråsten revs ut i början av 1900-talet var det inte ovanligt att bakugnar murades upp i brygghuset istället. Brygghusen kunde också användas som sommarkök eller drängstuga. Istället för ett friliggande brygghus valde man på en del gårdar att bygga in brygghuset i en ekonomilänga som kombinerade flera funktioner.

 

Jordkällaren blev oumbärlig när potatisodlingen kom igång under sent 1700-tal och under 1800-talet var jordkällaren ett karaktäristiskt inslag på den bohuslänska gården. Källaren fungerade som kylutrymme sommartid och som frostfri förvaringsplats under vintern. Utformningen varierar och beroende på terrängens beskaffenhet är källaren antingen ingrävd i en backsluttning eller uppmurad med väggar av sten på plan mark. Vanligt är också källare med träöverbyggnader, så kallad källarvind. Denna har oftast använts till någon form av förvaring. Jordkällarens betydelse minskade i takt med att utvidgning av bostadshusens källare blev vanliga och när kyl och frys kom i bruk.

 

När bostadshusen försågs med loft under 1700-talets senare hälft blev det vanligt att förvara spannmålen i bingar på bostadshusets vind. Särskilda spannmålsbodar behövdes då inte längre. Spannmålsförvaring i ladugårdslängan eller i separat byggnad förekom främst på större gårdar. Under första hälften av 1900-talet flyttades spannmålsförvaringen från bostadshusets vind till olika ekonomibyggnader som kombinerade olika funktioner och försågs med spannmålsloft. 

 

 

På grund av eldfaran lades smedjan ofta på avstånd från den övriga gårdsbebyggelsen. Smedjan har murad eldstad och skorsten. Äldre smedjor är timrade, men under 1800-talets senare del byggdes de allt mer i stolpkonstruktion. Smedjan kännetecknas ofta av sina små fönster, eftersom för mycket dagsljus försvårade arbetet vid ässjan.

 

I äldre tid kunde hönsen vintertid bo i fähuset eller till och med inne i stugan för att skyddas mot kyla och rovdjur. Hönsskötseln fick ett uppsving i början av 1900-talet och blev en viktig del i småbrukets hushållning. Nya raser kom, skötseln förbättrades liksom avsättningsmöjligheterna för produkterna. Man uppförde ändamålsenliga hönshus med värpreden, sittpinnar, spillbord och gärna en rymlig hönsgård utanför. De kunde vara fristående eller ingå som en del av ladugårdslängan. De fristående hönshusen hade ofta pulpettak och stora fönsterytor för värpningens skull.

 

Särskilda vagnslider eller vagnbodar förekom först under slutet av 1800-talet i takt med att vagnar och redskap blev fler och större. De kunde ingå som en del i ladugårdslängan eller uppföras som fristående, enkla byggnader i stolpverkskonstruktion. Garage för bil eller traktor är en byggnadskategori som tillkommit under 1900-talet, liksom stora maskinhallar på de gårdar som förblivit i bruk under 1900-talets senare del.  Upp