FÖRSVENSKNINGEN
Vad innebar det för bohusläningarna att tillhöra Sverige efter 1658? Blev de svenskar? I den vardag som de allra flesta upplevde dröjde det ett tag innan förändringarna blev märkbara. Samma åker skulle plöjas, samma ved huggas, och man talade samma språk med folket i granngården som tidigare.
På 1600-talet var det vanligt att stater bestod av flera olika delar där man talade sitt eget språk och hade egna lagar. Det var inte något konstigt att man i Roskilde skrev in fredstraktaten att bohusläningarna skulle få fortsätta tillämpa norsk lag. Men det var viktigt för Sverige att göra allt för att behålla de erövrade landskapen. I flera krig som följde stred man hårt för att inte bli av med det land man vunnit.
Efter Gyldenlöwefejden på 1670-talet började de danska vanorna och språket ses som ett hot, ett tecken på danskvänlighet. Det ledde olika insatser för att främja den så kallade ”försvenskningen”.
NÄR SVENSKA SPRÅKET KOM TILL BOHUSLÄN
I augusti 1728 besöktes Naverstads pastorat i norra Bohuslän av biskopen. Det sades då att ”de gamle” hade svårt att tillgodogöra sig kristendomsundervisningen, som var på svenska. Detta var 70 år efter Roskildefreden, och många av dessa äldre var alltså födda efter 1658. Orsaken sades vara språksvårigheter, de hade en gång i sin ungdom lärt lite danska, men nu på ålderdomen hade de glömt det mesta. Svenska hade de aldrig lärt sig, ”…och nu kunna föga danska, men altzingen (=alls ingen) swenska”.
Bohusläningarna talade naturligtvis till vardags olika sydnorska dialekter. Sedan 1500-talets mitt hade man i kyrkan varje vecka hört och lärt danska, det språk man också läste och skrev på, de som kunde.
Danskspråkig bibel av den typ som fanns i de bohuslänska kyrkorna: Laban suarede, och sagde til Jacob: De Døtter ere mine Døtter, och de Børn ere mine Børn..."
DEN FÖRSTA TIDEN EFTER 1658
Även efter 1658 fortsatte detta. Att befolkningen i de nyvunna landskapen inte talade eller förstod svenska såg man till en början inte som ett stort problem. Sverige hade vid denna tiden flera landskap eller provinser med andra språk, inte minst Finland.
Men efter de återkommande stridigheterna började man se danskan som ett problem. Man ansåg att kunskaperna i danska skapade en farlig lojalitet med Danmark, det land man ständigt hamnade i krig med.
Svensk bibel från 1688 med samma citat som i den danska bibeln ovan (1 Mosebok 32:43): "Laban swarade och sade till Jacob: Döttrarna äro mina döttrar, och barnen äro mijna barn...".
Från 1678 och under hela 1680-talet gjordes därför stora ansträngningar att få in svenskan i kyrkan. Kyrkböcker på danska skulle ersättas med svenska. Psalmsång, predikan och evangelieläsning skulle ske på svenska. ”Een lijten psalmbook” trycktes upp som innehöll de psalmer som hade samma melodi både på svenska och danska. Och barnen skulle lära sig svenska genom undervisning i katekesen.
Ur den svenska psalmboken från 1697: Den blomstertid nu kommer.
Det gick inte helt utan problem. De nya böckerna var dyra. Det var också bara de unga som fick direkt undervisning i svenska, och det finns en beskrivning från 1689, också den i Naverstad, om hur psalmsången varit något bruten eller ”ostämd”, Detta bl a pga att de yngre som lärt svenska placerats framme i koret, medan de äldre i bänkarna sjöng på danska. Större delen av ungdomen kunde svenska katekesen. För några drängar och pigor som inte kunde detta hade man förklarat att de inte skulle få gifta sig förrän de kunde det.
Präster i norra Bohuslän skrev 1680 till riksdagen och begärde att få predika på danska eftersom det skulle vara svårt för de äldre av dem att lära det svenska språket. Man menade också att befolkningen skulle ha svårt att förstå predikan. Flera beskrivningar finns också om hur prästerna hade svårt att bli av med sin danska accent. Och ännu 1728, i Skee pastorat, talas det om att det fortfarande fanns en del som lärde sina barn en del danska ur de danska böcker man ännu hade.
Men när 1600-talet övergått till 1700-tal var det mesta av denna försvenskning genomförd. Det var som synes en generationsfråga. Alla som var barn från 1680-talet och framåt fick lära sig svenska, de som var äldre lärde det sig kanske aldrig. Och till vardags talade man bohuslänska...
Text från altartavlan i Valla kyrka 1663: "Jeg er opstandelsen oc liffuet siger Christus. Huo som troer paa Mig hand skall leffue alligevel at Hand døer: Oc huo som leffuer oc Troer paa Mig hand skall aldrig Døe. Johanni v 23" Samma text lyder i de svenska 1600-talsbiblarna:
"Jag är upståndelsen och lijfwet. Hwilken som tror på mig han skal lefwa, om han än död blifwe. Och hwar och en som lefwer och troor på mig, han skal icke döö ewinnerliga." (Johannesevengeliet, 11 kap 25 versen)
- Tjugo år efter freden i Roskilde kom Carl XI skrivelse 1678 10/4 om ”uniformitetens genomförande” i kyrkorna, dvs att svenska språket och svenska gudstjänstordningar skulle nyttjas i kyrkan.
- Danska biblar, psalmböcker, abc-böcker, katekeser och bönböcker skulle avskaffas. Bibeln föreläsas de unga på svenska. Psalmer, epistlar och evangelier skulle läsas och sjungas på svenska, predikan skulle ske på svenska. De i Sverige brukliga kyrkoceremonierna skulle användas, och prästerna fick inte ha sina danska prästkläder. Svenska präster skulle tillsättas, dvs de skulle vara svenskutbildade.
- Orsaken var att få folk att ”...bilfwa dragne ifrån then inclinationen the till Dannemark hafva...” Kanske var det inte så mycket en försvenskning, som en ”avdanskning”, som var det viktiga.
- Svenskundervisningen genomfördes bl a av klockaren, den person som bl a hade ansvar för kyrkböckerna och kyrkosång. Det skedde genom undervisning i katekesen, dvs den lärobok i kristendom som i princip skulle läras in utantill.
|