|
FOLKETS LIDANDEN Det turbulenta 1600-talet var en tid med ständigt återkommande krigshändelser. Gårdar, byar, åkrar brändes under fejderna. Både fiendens och de egna soldaterna var en börda för befolkningen. Det var återkommande fattigdom, men skatterna skulle ändå betalas.
De återkommande krigen
Om 1600-talets många krig kan du läsa på en intilliggande sida, DE MÅNGA KRIGEN. Trots att Bohuslän inte var den huvudsakliga arenan för de stora europeiska krigen så drabbades ändå många hårt. Städer brändes, gårdar brändes och lades öde samtidigt som man skulle mätta såväl de egna munnarna som soldaterna som marscherade över åkrarna.
Soldaterna
En börda som lades på folket var att inhysa och föda, ja även betala lön till inhyrda utländska soldater såväl som till de egna. De allestädes närvarande soldaterna, både de egna, legoknektarna och fiendens soldater ansatte folket och ingav dem fruktan.
De som ägde mynt eller annat värdefullt försökte gömma eller gräva ner det i jorden. Det hände en bonde i Hålta. Han gömde sina fina mynt i ett tyskt krus och grävde ner det på gården. Kruset blev aldrig uppgrävt igen. Bilden föreställer skatten, med det trasiga kruset till höger i bild.
Domböckerna berättar om stöld av föremål och hästar, brända gårdar, dråp. Många kvinnor blev våldtagna. En av alla dem som råkade illa ut var Kerstin Persdotter från Ytterby. På väg hem från Kungälv mötte hon en svensk soldat och blev indragen i skogen. För det oäkta barn hon födde fick hon böta en hel årslön.
Skatterna
Den danska krigspolitiken på 1620-talet gjorde att staten behövde mer och mer pengar. Skatten höjdes och höjdes och höjdes. Extraskatt för krono- och skattebönder, ännu högre extraskatt för folk som bodde nära havet och därför kunde fiska och bedriva handel.
Skatt vid pingst, plus en extra skatt vid jul, garnisonsskatt i juli. Om man bodde på öarna eller i Inland, slapp han eller hon garnisonsskatten, eftersom där rådde daglig arbetsplikt vid Bohus fästning. Tillslut var skatten tredubblad! Och nu protesterade folket. Speciellt kustborna skrev och klagade på att deras skatt var högre än andras. Fisket hade blivit sämre och handeln hade fått ett avbräck på grund av de oroliga tiderna.
FOLKETS UMBÄRANDEN I KÄLLORNA
Att folk verkligen hade problem med såväl egna soldater som fienden, framgår tydligt om man läser domböcker.
Allmogen hade anledning att frukta både de egna soldaterna, legoknektarna från Tyskland och fienden. I krigens spår följer otaliga rättegångar om dråp, våldtäkter, oäkta barn, obetalda skatter, stulna föremål, stulna hästar och brända gårdar. Ett vanligt problem verkar ha varit att fastställa vem som var skyldig att betala skadestånd då ett utlånat föremål, till exempel en koppargryta, blivit bortförd av fienden. Man kan också tänka sig att somliga lät bli att lämna tillbaka lånade föremål under förevändning att fienden tagit dem. L.M Svenungsson har skrivit av ett stort antal domar, som finns att läsa i Inland under 1670-talets ofredsår:
-
Änkan Anna Torsdotter får intyg på att hennes gård i Jäger inte kan beskattas. Rätten finner att ”där inte finns mer än lada och bod, väggarna är en del vid makt, en del förruttnade, taket odugligt, fähuset alldeles nederödt och fördärvat. 1679 ej mer sått än 2 tunnor med korn”. Anna och hennes man hade fått tillåtelse att ta över den öde gården i Jäger efter att deras gård i Kungälv blivit nedbränd. Sedan mannen dött hade Anna inte hunnit få ordning på gården i tid för att kunna betala skatt till den ”ryttare” som skulle få sin försörjning från gården.
-
Olof Olofsson från Tofta blev under krigstiden berövad sitt sto. Han finner det igen hos Elof i Kollungere. Elof säger sig ha köpt henne av en Olof i Henån för 5 och en halv daler silvermynt. Olof i Henån säger sig i sin tur ha köpt henne av fienden för en riksdaler, en särk och ett par strumpor. Domslut: Olof i Tofta tager sitt sto igen och Elof må sedan söka sin man det bästa han kan och gitter.
-
Märta Bengtsdotter i Hakerud hade 1676 till sin svägerska Britta Rafwelsdotter lånat ut ett sto att rida till kyrkan på. Vid kyrkan kom fienden och överrumplade hela kyrkoallmogen. Fienden ”borttog kreatur”, däribland Brittas lånade sto. Britta dömdes att betala Märta en riksdaler.
-
Som nämnts ovan döms Kerstin Persdotter till 20 marks böter för att ha blivit våldtagen av en soldat. Kvinnor ansågs alltid ha skuld när de blev våldtagna och många anmälde förstås inte det inträffade.
-
Hannibalfejden (1643-45) och Krabbefejden (1657-58) gick hårt åt Hjärtums socken. Ett sorgligt öde som går att följa i domböckerna är Gønla Olsdotters. Hon blev 1667 våldtagen av ”dhe tyske Ryttare” (tyska legosoldater som Sverige anlitade och som bohuslänska socknar tvingades underhålla. Ryttarna satte en dräng för dörren och ”stängde pigan allena Inde hos sig, och sköt efter både Suend (styvfadern) och Anders Suendsson så de måste rymma åt skogen.
Borgmästaren i Strömstad redogjorde för tinget 1683 om all den skada han lidit under krigen. Han hade blivit av med 4 st hästar, getter och får, korn, hö, halm, svin, en kista full med kläder, bolstrar, bänkedyna, ryor och kuddar och en hel färja vid Svinesund.
I älvbygden och i Hjärtums socken drabbades man, liksom övriga Bohusläningar hårt av de många krigen mellan Danmark-Norge och Sverige. I Norska källor framgår att myndigheterna kände viss medkänsla för undersåtarnas utsatta position längs ”svenskegrensen”. I ett brev från år 1555, dvs ett århundrade före 1658, står det ungefär såhär angående bönderna i Hjärtums socken: ”…har de berättat och bevisat att eftersom de bodde så nära hos den svenska gränsen var de ofta överfallna och deras gods och pengar borttaget och deras gårdar avbrända, have förskonat dem från något av deras årliga landgilde till Bohus slott…”
Men det var inte bara svenskarna som var grymma. Under det nordiska sjuårskriget –det blodigaste i Nordens historia och under vilket Bohus fästning blev belägrat sex gånger – skrev kommendanten på Bohus fästning, Jens Ulfstand, år 1564: ”Svenskernes Ben vilde bleges paa Gøtaelvens Skrænter.”
Ganska vanligt under krigen på 1600-talet är också att folk anklagas för att vara överlöpare, här är några exempel:
-
Anders Torgersson i Hållsunga i Torsby socken är bortrymd och har tagit tjänst under de danske. Hustrun är kvar i landet och sitter utan de ringaste medel.
-
Cronobåtsman Pär Jonsson på Rödh i Torsby är uti ofreden alldeles rymd till de danske och tagit tjänst.
-
Olof Nilsson vid krogen i Tjuvkil är alldeles avviken i ofreden med de danske skeppen och är nu boendes i Köpenhamn. Föräldrarna sitter kvar i fattigdom.
-
Rasmus Larsson i Torp i Kareby är förledet år bortrest åt Köpenhamn.
-
Tore Börgesson i Skårby, Kareby socken, bortrymde under ofreden alldeles och är ej igenkommen.
-
Oluf Jacobsson i Lundby, Kareby socken, avvek i ofreden och tog tjänst hos Gyldenlöwe.
-
Anders Andersson, en husman som hade sitt tillhåll på Arentorps ägor, följde de danske bort. Haver ingenting efter sig, verken ett eller annat.
-
Anders Andersson i Myrebacka i Kareby socken, har i ofreden tagit tjänst under fienden som norsk ryttare. Blev av några bönder utrustad.
-
Ingrid Larsdotter, gift med Torbjörn Persson i Norra Huveröd, avviken.
Mer att läsa om detta i Åke Olssons FJÄLLBYGD I BOHUSLÄN (1979), Sven Rydstrands SNAPPHANAR OCH ANDRA I GAMLA TIDERS BOHUSLÄN (1969), eller L M Svenungson INLAND UNDER 1670-TALETS OFREDSÅR (1963).
|