Gjutformen till olika hängkors från början av 1300-talet. Foto David Jeffery

Under början av medeltiden hade Sverige ingen direktkontakt med Västerhavet. Istället utgjorde Västergötland Sveriges gränslandskap mot Norge och Danmark. Göta älv utgjorde landets gräns mot Norge och vid Halland gick gränsen mot Danmark. Bohuslän och Halland blev svenskt först med freden i Roskilde år 1658. Att området varit oroligt och utsatt för fientligheter kan man se på de många lämningar av borgar och befästa gårdar som finns i regionen. Inte minst under unionsstriderna i mitten av 1300-talet. Likaså har gränserna mellan de nordiska grannländerna flyttats fram och tillbaka till följd av sammandrabbningar och förhandlingar. Bland annat övergick Hisingen i svensk ägo på 1250-talet, då Sverige förhandlade till sig en korridor till Västerhavet via Göta älv.

Landskapet präglades av kontrasterna mellan platåberg, slättlandets rika jordbruksbygder och oländiga skogsområden. Slättlandet var öppet och uppodlat redan under järnålder medan skogsområdena koloniserades först under medeltidens senare del.

Bebyggelsen bestod huvudsakligen av byar och ensamgårdar, och huvuddelen av befolkningen utgjordes av självförsörjande bönder. Vid sidan av jordbruket var boskapsskötseln en betydelsefull källa till försörjning i Västergötland. Nötdjuren gav upphov till smör som både var en viktig handelsvara och användes för betalning av skatt till makthavarna. För staden Lödöse var smör faktiskt den allra viktigaste exportvaran. Boskapen kunde också bytas mot salt och fisk från kusten, och deras hudar exporterades eller nyttjades till läderhantverk.

Digerdöden tillsammans med en allmän lågkonjunktur i hela Europa vid mitten av 1300-talet förde med sig att jordbruksexpansionen upphörde och många gårdar i hela Sverige ödelades.
 
Stadsbildningar
De första städerna var inledningsvis inte mycket mer än ett stycke hopträngd landsbygd. Efter hand skiljde de ut sig allt mer från omgivningen, men hyste fortfarande bara någon procent av landets befolkning. Redan under tidig medeltid uppstod tre stadsbildningar i regionen – Kungahälla, Lödöse och Skara. Lödöse utgjorde Sveriges enda hamnstad mot väster, medan biskopsstaden Skara bildade landets äldsta stift. Handelsstaden Kungahälla var beläget på dåvarande norsk mark. Det norska Marstrand tillkom under den rika sillfiskeperioden på 1200-talet.

Därefter skedde inga nya tätortsbildningar i Västergötland förrän under senmedeltid, då landet berikades med ett pärlband av nya städer. Först ut omkring år 1400 var Falköping, Hjo, Skövde och Lidköping, följt av Bogesund (Ulricehamn), Uddevalla (norskt) och Nya Lödöse i slutet av samma århundrade.

Handelsstäder - Medeltidens kulturella smältdeglar
Handelsstäder som Lödöse var ofta likt kulturella smältdeglar, där utländska köpmän slog sig ner tillsammans med sina familjer. De öppnade kontor för import och export av varor och hantverk, såsom skinn, järn, vax och spannmål. Stadsborna var yrkesspecialiserade och tillverkade bland annat skor, smycken och kammar samt sysslade med snickeri och smide.

Att man inte ens på medeltiden fick bete sig hur som helst i visar innehållet i den lagbok som nedtecknades omkring år 1220 av lagman Eskil. Äldre Västgötalagen, som den kallas, är Sveriges äldsta bevarade landskapslag och innehåller en samling rättssedvänjor som delvis går tillbaka på förkristen tid. Den följdes några årtionden senare av en reviderad version, kallad Yngre Västgötalagen. Rättsliga tvister avgjordes på det gemensamma tinget, ”alla götars ting”, som vanligtvis hölls i Skara varje vår och höst. Straffen var böter eller fredlöshet, beroende på brottets svårighetsgrad.

Pernilla Morner, arkeolog, Lödöse museum