|
VARVETS GALVANISERINGSBOD RÄDDAD
En liten oansenlig bod på en bergklack vid sidan om slipen på Hälleviksstrands varv har räddats. Den gav ett intryck av att kunna blåsa bort med nästa storm, fastän den lutar sig mot ena bergväggen i den klåva som hela varvet är placerat i.
Januari 2008
När vi besöker boden före upprustningen går vi under stäven på skolskeppet Westkust, som står sliptaget med stäven mot de höga portarna på stora varvshallen. I den våtkalla januaridagen är den breda ektrappan upp till boden hal av vätan, och några av trappstegen är också av. Det mesta av utsidans rödfärg hade regnat bort, och vindskivorna hängde på trekvart. Inne i boden fanns ett rostigt järnkar belamrat med diverse föremål, skrot och brädbitar.
Utsidan före. Foto Katarina Andersson.
Inne i boden före arbetena startade. Foto Katarina Andersson.
Oktober samma år
Ett drygt halvår senare, en fin höstdag med hög klar luft, står en annan och något mindre skuta på slipen. Havet ligger lugnt och endast en molnbank vid horisonten skvallrar om att den tidiga morgonen bjudit på tjocka dimmor. När man går under skutans stäv möts man av en nytillverkad ektrappa och i förmiddagssolen lyser boden vackert faluröd under klippväggen.
Inne i boden pågår uppröjning, och flera gamla verktyg som dolde sig i röran har återfunnits. Järnkaret är fortfarande lika rostigt, men visade sig vara ett stabilt gjutjärnskar och betydligt mindre skört än vad som befarades. När den plåt som täckte karet lyftes bort, visade det sig att i dess botten ligger den sista smältan zink kvar.
Boden är inte stor, även om perspektivet luras lite och gör den ännu mindre. Foto Tomas Brandt.
Boden är varvets gamla galvaniseringsbod, en mycket enkel byggnad som egentligen är en form av väderskydd över galvaniseringskaret. Galvaniseringen skedde med uppvärmd zink. När man arbetade lyfte man åt sidan luckor i väggarna för att få vädrat ut de inte alltid hälsosamma ångorna. Mycket få bodar av denna typ finns förmodligen kvar idag, åtminstone med sin inredning och sina verktyg.
Reparationen
Alla reparationer har gjorts av varvets eget folk, och vana som man är att inte i onödan förändra de båtar man tar upp för reparation har man inte heller här förbättrat i onödan, utan enkelheten är fortfarande bevarad. Avsikten är inte att återställa allt i brukbart skick, utan att säkerställa så att sakerna inte förfars ytterligare. Boden har inte använts i verksamheten på länge, men står heller inte i vägen och man kan därför låta den vara som ett slags "minnesmärke".
Takteglet har tagits ned, och undertaket har reparerats med nya okantade brädor. Annat gammalt tegel kompletterar det som saknas. I träfasaderna har skadat virke bytts, och allt har rödfärgats med vita vindskivor. Fönster, dörr och luckor ses över, och sönderrostade gångjärn ersätts med nya.
Trappan upp gick inte att reparera, utan en ny likadan ektrappa fick byggas. Den står dock på samma gamla fartygsroder som tidigare. Marken runt boden har också rensats och säkrats där det behövts.
Galvaniseringsbodens historia
Det är inte helt säkert när den byggdes. Ett foto från 1914 i varvets ägo visar att ingen bod ännu fanns då, och de första större båtbyggena krävde heller inte så mycket galvaniserad bult och andra beslag att det fanns anledning att utföra galvanisering själv. I stället lämnade man bort gods för galvanisering. 1910 är noterat att man lördagen den 29/1 med ångaren Albrektsund fick tillbaks varor från galvanisering, och i november 1916 har man haft varor för galvanisering hos Göteborgs galvaniseringsaffär.
Men någon gång i slutet av 1910-talet började man galvanisera själv, och då har också en galvaniseringsbod uppförts. Fakturor i varvets arkiv kan berätta att zink och saltsyra för galvanisering har köpts in från olika göteborgsfirmor från åtminstone 1918 och fram till 1946. Ett nytt galvaniseringskar köptes 1925 från Eriksbergs mekaniska verkstad i Göteborg.
Äldre foton visar boden med plåttak, men när teglet kom på är osäkert.
Hur länge efter 1946 man galvaniserade här är svårt att säga, men vad man minns är att det började bli svårt att köpa in zink, och att man därför började låta skicka iväg järndetaljerna för galvanisering på andra håll, bl a i Göteborg. Fraktbåten Nanny gick en gång i veckan, på måndagar ner till Göteborg, och på onsdagar tillbaka, och med denna kunde man skicka varor, bl a till galvanisering.
Efter 1940-talets slut har boden egentligen inte använts till annat än förråd.
Galvaniseringen
Varmgalvanisering med zink (varmfözinkning) går till så att zinken upphettas till omkring 460 grader. Järnföremålen doppas i den smälta zinken och får en rostskyddande yta. Metoden kom till Sverige på 1860-70-talet.
För att smälta zinken här så eldade man i eldstaden direkt under gjutjärnskaret, och man eldade bl a med lång ekved och annat spill från båtbyggeriet. Draget gick från eldstadens öppningar längs karets undersida och ut genom rököppningen i andra ändan. Det tog relativt lång tid att smälta zinken.
Järnet måste vara helt rent på ytan, därför hade man en behållare med saltsyra där järnbeslagen rengjordes innan de doppades i zink. Man hade också en korg för mindre föremål när de skulle doppas. Beslagen doppades flera gånger i zinken för att få ett tillräckligt tjockt zinklager. Fyra tänger är återfunna invid galvaniseringskaret. Tyngre gods doppades i zinkkaret med hjälp av en järnstång i taket ovanför karet. Genom att ”knacka” godset mot en plåt på golvet la sig zinkmassan slätt på godset
Man galvaniserades sådant som bult, järnknän, räckspik till reling, öglebultar, mastbeslag och ringar, medan större och längre smidesmaterial sändes för galvanisering till firmor i Göteborg. Mycket av detta var tillverkat av varvets smed, Joakim Oscarsson, som också var den som tillsammans med någon medhjälpare skötte galvaniseringen. Han arbetade på varvet fram till 1950.
Beskrivning
Galvaniseringsboden har ingången på ena kortsidan, där det också finns ett fönster. På långsidan och bortre kortväggen finns i stället för fönster två luckor, som öppnades upp när man arbetade.
Det viktigaste i boden är galvaniseringskaret. Det är tillverkat av gjutjärn, gjutet i ett stycke. Det vilar på stålbalkar som är inmurade i det tegelfundament som också innehåller eldstaden. Runt överkanten har varit en gjuten och stålskodd kant.
Galvaniseringskaret med den delvis raserade tegelmuren. Foto Tomas Brandt.
Eldstaden sträcker sig under hela karets längd och avslutas i en rökgång som leds ut genom bortre kortväggen. Botten täcks av en järnrist som skiljt av askan. Eldstaden har haft två öppningar. Den på gaveln är troligen den man matat in ved genom. Öppningen har varit järnskodd och med en gjutjärnslucka, som har återfunnits. Den andra ingången, den på långsidan har också varit järnskodd men ingen lucka har hittats.
I en av takbjälkarna ovanför karet sitter ett järnstag som användes för att hissa upp korgen som användes för att doppa föremålen i zinkbadet. Inte enbart båt- och fartygsdetaljer galvaniserades, även delar till hus, fönsterkrokar mm.
Uppmätning av själva karet. Skiss Linda Denlert.
Över karet låg en kraftigt korroderad plåt. Ovanpå den återfanns fyra järntänger som använts vid galvaniseringen. Karets yta är kraftigt korroderad. Inuti finns den stelnade zinken kvar, den uppskattas fylla 2/5 av karet. Det är svårt att avgöra hur djupt rosten har gått in, men karet är fortfarande stabilt.
En av de återfunna tängerna. Foto Linda Denlert.
Foto från 1996. Muren har inte rasat lika mycket. Foto Björn Ohlén.
Fortsättning
Muren under karet är delvis nedrasad, liksom även den murade skorstensfoten utomhus. Järnskoningen runt överkant och luckor är väldigt fragmentarisk. Tängerna är alla mer eller mindre korroderade. Två av dem har rester av zink på klorna, de är i bättre kondition än de andra. De andra två har allvarliga skador, och den ena gick sönder vid framtagning.
Vad som nu återstår utvändigt är att reparera den murade skorstensfoten. När verksamheten var igång fanns ett högt skorstensrör av plåt ovanpå denna, men frågan är om detta skall nytillverkas igen nu när det är helt borta. Invändigt skall nu övervägas hur man hanterar de rostiga föremålen. De är bortom all räddning för att någonsin kunna användas, men de berättar om en annan tids lokal varmförzinkning, och är därför viktiga att ta tillvara.
Fortsättning följer således!
Medverkande
Reparationsarbetena har som nämnts utförts av personal vid Hälleviksstrands varv AB, under ledning av Christer Oscarsson. Antikvarisk uppföljning av reparationsarbetena har gjorts av Katarina Andersson och Tomas Brandt, Bohusläns museum. Besiktning och dokumentation av galvaniseringskar mm metalldetaljer har gjorts av konservator Linda Denlert, Studio Västsvensk konservering, tillsammans med Christine Fredriksen, som också svarat för underlag till varvets och galvaniseringsbodens historia tillsammans med Bror och Christer Oscarsson.
|