I Svanesund invigdes skylt nummer 25 den 13 maj 2007. Man valde att markera platsen där han vadade på en långgrund strand och iakttog djurlivet på bottnen.

Så här skrev Linné den 17 juli 1746: 

Här gingo vi ut i havet över knäs, att vid långgrunda stranden botanisera på havsbottnen; där funno vi Zosteram, Ruppiam, Boror i bottnen, små upphöjda maskhögar och andra små kräk.
CONCHA subarenaceo marina. Att musslor gives allmänt på havsbotten, sjöbotten och i floder vet var och en; att musslor äta sig in uti själva stenarna vid havet, och där växa till, att de med möda sedermera kunna uttagas, om icke stenen slås sönder, vittnar om polen och solen. Andra utvälja sandbottnen, andra lerbottnen, andra mylla, varpå vi här kunde se differensen.

Just då vi här spatserade på havsbottnen, fingo vi se, att bottnen på åtskilliga ställen var genomborrad med 2:e hål, smalare än ett tvärfinger, som alltid stodo 2 och 2 jämte varandra, men aldrig 1 eller 3; vi märkte därjämte ingen uppkastad jord, och förstodo alltså icke, vart jorden efter hålen blivit bortförd.

Vi sågo dessa hålen merendels på 1 alns djup, och däromkring långs efter stranden; lusten sporrhögg mig att få veta var slags maskar brukte göra sådana hål, dem jag mätte med skaftet av en tobakspipa, som gick perpendikulärt neder till 1 kvarters djup, då hon stötte emot något hårt, såsom ett hälleberg. När jag satte värjan i havsbottnen, gick hon hela alnen neder, utan att möta något berg, men ehuru ofta jag med skaftet stack i hålen, stannade det alltid, liksom emot en klippa, utan att någon mask visade sig, ty begynte vi med händerna att grava, var som vi sågo 2:ne hål, och när vi kommo till bottnen på hålen, funno vi en stor mussla, men ingen mask; ehuru ofta vi grovo, så var alltid en sådan mussla vårt byte, som alltså gjort dessa hål; men att veta, huruledes den kommit tillväga därmed, eller hur hon kommit så långt neder under sjöbottnen, var ej lätt att begripa.

Den andra skylten, nr 26 i serien, invigdes samma dag den 13 maj, och står på Samneröds skalbankar i östra Uddevalla.

Om detta skrev Linné vid sitt besök senare samma dag, den 17 juli 1746, som han varit i Svanesund: 

SKALBERGEN räknas med rätta ibland ett av de största Bohusläns under; ty de ligga uppå landet, nästan hela kvarten på somliga ställen ifrån havet. Dessa skalberg bestå av snäcke- och mussleskal, som här äro samlade i den myckenhet, att man kan undra det så många liv levat i världen. Vi besågo Kapellberget, som låg l/2 kvart utom Uddevalla södra port, sedan gingo vi till Sammered, som låg nästan 1 kvart ifrån staden i nordost. På bägge ställena voro dessa skalberg; besynnerlig och förnämligast vid Sammered. Här voro bara och kullriga gråstensklippor vilka på den sidan, som vette åt staden eller floden, där inloppet fordom varit, lutade neder åt.

Jorden var här litet konvex uppåt förenämnda bergs spetsar och gjorde ett fält. Då svartmyllan avtogs, som sällan var över ett eller halvt kvarter djup, mötte detta skal stratum, som var 2 å 3 famnar djupt, under vilket ren lera tog emot. Inga skal sågos ovan detta stratum ibland de bara bergskullar, utan de gingo alla 1 fält ifrån bergen nedföre under jorden, ofta till flera bösse-skotts bredd. Skalen lågo här rena, helt vita och oförändrade, utan någon tillsats av jord, allenast beströdda med litet grus, sådant som uppkastas vid stränderna. Jag sökte med sorgfällighet alla de slags snäckor, som här funnos, på det jag skulle kunna sluta, ifrån vad värld de kommit, eller om havet även som landet förändrat sina inbyggare.
 

SKALEN av dessa berg brukas till kalkbränneri och till vitmenande; på dessa strata ligga nu undertiden åkrar; där åkrar ligga på sådana skalfält, giva de vacker säd, allenast där icke kommer mycken torka. På andra ställen lagas landsvägarna med detta gruset, som därav bliva mycket fasta, ty skalet uppsuper vätskan. De äldsta skalen, som ligga högst och längst ifrån havet, äro de lösaste och vitaste; med dessa gnidas golven, sedan de äro rentvättade, att de måge bliva vitare, och bönderna gnida härmed både väggar och tak, att göra dem ljusare. 

1. Uppsala, Norra tullporten. 12 maj 1732
2. Älvkarleby. 13 maj 1732
3. Enånger. 15 maj 1732
4. Nyåkersberget-Klockarberget. 17 maj 1732

5. Hässjö. 19 maj 1732.
6. Lycksamyren. 2a  och 3e juni 1732
7. Piteå. 15-20 juni (reste iväg 21a) 1732
8. Kvikkjokk. 5e och 6e juli 1732
9. Falu gruva. 27 jan 1734 ( Dalaresan 17 aug1734)
10. Orsa slipstensgruvor. 6 juli 1734
11. Grövelsjön. 19 juli 1734
12. Nyköping. 17e och 18 e maj 1741
13. Kalmar. 28 maj 1741
14. Resmo. 4e och 5e juni 1741
15. Neptuni åkrar. 18 juni 1741
16. Kappelshamnsviken, Korallstranden. 27 juni 1741
17. Ava. 29 juni 1741
18. Hoburgen, Självfrätstenen. 9 juli 1741
19. Visingsö, Kumlaby. 21 augusti 1741
20. Medevi brunn. 23 augusti 1741
21. Enköping. 12 juni 1746
22. Lidköping. 24 juni 1746
23. Högsböla ängar. 27 juni 1746
24. Ålleberg. 30 juni 1746
25. Orust, Svanesund. 17 juli 1746
26. Uddevalla, Skalbergen, Samneröd. 17 juli 1746
27. Frändefors. 24 juli 1746
28. Bergkvara. 9 maj 1749
29. Stenbrohult. 15 maj 1749
30. Balsberget. 23 maj 1749
31. Falsterbo. 23 juni 1749
32. Ramlösa. 11 juli 1749
33. Vrams Gunnarstorp. 12 juli 1749