|
Land och hav under stenåldern
Tiden då inlandsisen smälter och årtusendena därefter är en omvälvande period där landskapet och hela norra Europas geografi genomgår stora förändringar.
Man brukar säga att de första människorna kommer strax efter att den enorma inlandsisen dragit sig tillbaka. Det är dock fullt möjligt att det funnits människor här ännu tidigare. Man har nämligen kunnat visa att det funnits värmeperioder också under den senaste istiden. Vid åtminstone tre sådana värmeperioder har stora delar av Skandinavien varit isfria, den senaste för omkring 30 000 år sedan.
De första spåren av människorna har hittats i norra Halland och dessa är omkring 13 000 år gamla. Boplatserna har då legat på små öar strax utanför inlandsisen. D
en världsomfattande höjningen av temperaturen som avslutar istiden gör att enorma mängder smältvatten från Nord- och Sydpolen, från glaciärer och från inlandsisarna, förvandlar stora landområden till havsbotten.
Medelhavet, som tidigare varit en sjö, blir ett innanhav och stora landområden mellan Danmark och England läggs under vatten. Stenålderns gamla kustbosättningar dränks. Detta är förklaringen till att fiskare då och då får upp stenåldersharpuner och andra föremål i sina trålar.
Här uppe börjar också landmassan att höja sig med en väldig hastighet. Jordskorpan, som isen tyngt ned, försöker nu återta sin ursprungliga form. Man kan man alltså tala om en växelverkan mellan landhöjning och en höjning av världshavens yta. Inom ett område från mellersta Halland till mellersta Bohuslän kom stranden att flyttas fram och tillbaka, där kan man därför hitta stenåldersföremål långt ner under markytan, i gamla avlagringar av lera, sand och grus. Huseby Klev på Orust är just en sådan plats (se besöksmål Huseby Klev samt www.husebyklev.se).
Idag räknar man med att Västsverige har en landhöjning på ett par millimeter per år men det allt varmare klimatet gör att havsnivån, trots landhöjningen, kommer att stiga.
|