|
Nyodling och skiften
1700-talet är en återhämtningsperiod för det bohuslänska jordbruket. Efter långa tider av krig och ödeläggelser börjar åkern hävdas igen. Även ängsmarken hamnar under plogen.
Nya skiftes- och brukningsmetoder, nya grödor, utdikning och ökade åkerarealer ger ökad avkastning. Det blir tillåtet för bönderna att själva få sälja sina produkter både inrikes och utrikes.
Det här är sannerligen en omvälvande tid för jordbruket och perioden kallas också ibland för ”den agrara revolutionen”. Efter en avmattning runt sekelskiftet sätter jordbruksutvecklingen ny fart i början av 1800-talet. Odlingsrytmen ändras då växelbruket gör sitt intåg.
På utmarkerna tas nya åkrar upp på varje liten tänkbar yta, främst för att odla havre. Att handeln blir fri 1832, främjar också exporten och fraktfarten.
Men nyodlingen har också en baksida. Åkermarken splittras i flera delar. Uppodlingen av ängen minskar fodertillgången till de djur som ska dra plogen och ge gödsel till åkern. Den gamla balansen som innebär att det är ängens avkastning som avgör åkerns storlek, äng är tegs moder, rubbas. Uppodlingen i utmarkerna minskar betet för djuren. Arvsskiften med mera innebär att gårdarna delas upp i mindre delar.
Alltmer framförs åsikten att det gamla tegskiftet där hela byn måste plöja och så samtidigt, är ineffektivt. Från statsmakternas sida ser man fördelar med att istället samla ägorna och framförallt åkermarken. Under den här stora uppodlingsfasen, andra halvan av 1700-talet och början av 1800-talet, genomförs därför Storskiftet. Avsikten är att varje brukares åker- respektive ängstegar ska sammanföras till vardera ett skifte per bonde.
Storskiftet följs av Enskiftet (1807-1827), och 1827 kommer Laga skiftes-förordningen.
Vid 1800-talets mitt har jordbrukslandskapet till stora delar fått ett nytt utseende.
|