 
Ingwia och graven på berget
– Glöm inte vad du ska säga när du sätter ned stickan i jorden Ingwia, hade mor sagt vid begravningen.
Jag var inte mer än barn när vi lade henne till vila. Men varje gång jag ser hennes grav på höjden minns jag henne. Det gör
vi alla. För en lika mäktig sierska har vi inte haft efter henne. Sierskan hade varit ovanligt kraftfull. Hon kunde obesvärat gå mellan världarna när hon var i livet. Efter hennes död var vi tvungna att se till att hon inte stannade kvar, att hon gick över till den andra sidan. För allas skull, även hennes.
Sången ljöd vida kring Klåveneberget under vandringen upp till krönet. På höjden, i mitten av en krets av stenar, var en grop grävd – där sattes urnan. Den sista kärven från kornåkern lades över urnans öppning. Sedan placerades en havrekärve, en träask med ärter och ett stort knippe ljung intill kornkärven. Med eld och rök offrades gåvorna, till sist var det bara lite glöd kvar. Under heliga ord slöt vi en tät cirkel av nålstickor runt urnan. Sången som fortsatt efter vandringen tystnade helt.
När den sista gåvan, skäran, placerades bredvid urnan hördes endast den viskande vinden. Till slut lyftes den stora stenhällen upp och vi stämde alla in i den avslutande sången. Då hällen lagts tillrätta över urnan var det fullbordat. Spåkvinnan hade fått den vila hon förtjänade.
- Arkeologiska undersökningar har gjorts av en grav från järnåldern i Klåvene i Bohuslän. De visar att kvinnan i graven var i 50-års åldern.
- En tolkning av ekstickorna som hittades i graven, är att det var slags besvärjelse för att hålla den döde fastnaglad i graven.
- En annan tolkning är att de var spåkvistar som användes av spåkunniga kvinnor. Förutom stickorna har ovanligt tunga stenhällar använts till graven på Klåveberget.
- Tillsammans tyder det på att personen i graven ansågs inneha stor makt. Makt tillräcklig för att besegra döden.
|