Här nedan kan du läsa om landskapets natur. På sidorna intill kan du läsa om BOHUSLÄNS LANDSKAPSSYMBOLER  och om SILLPERIODERNA, ett "naturfenomen" som haft avgörande betydelse för landskapets ekonomiska historia.

 

På några få mils sträcka mellan ytterskärgård i väster till skogsbygd i öster, möter oss karg exponerad Skagerrak-kust, skyddad inner-skärgård, dramatiskt fjordlandskap, lerfyllda bördiga sprickdalar och jordfattiga men sjö- och myrrika bergplatåer.

  
Berggrunden utgörs av gnejser och graniter. Från Lysekil och norrut till Idefjorden består skärgården av den röda bohusgraniten, som är ca 900 miljoner år gammal. Söder och öster om granitområdet finns mer oregelbundna bergarter med betydligt äldre gnejser och graniter som uppskattas vara minst 1 700 miljoner år. 

 

 

Det är granitbältet som varit Bohusläns viktigaste stenindustriområde och det är även här man finner de flesta hällristningarna som förmodligen ristats i slutet av bronsåldern.

  
Det bohusländska landskapet har formats av inlandsisen. När isen drog sig tillbaka i nordostlig riktning för ca 12 000 år sedan, låg större delen av Bohuslän under havets yta. Under istiden slipades bergshöjder ned och spår efter isen ser vi idag främst i kustbandet, i form av jättegrytor och isräfflor.

 

När isen smälte ned, bildades mängder av smältvatten som forsade ut mot väster. I höjd med Uddevalla möttes det söta isvattnet och det saltrika havsvattnet och här skapades då en näringsrik miljö för filtrerande djur såsom musslor, snäckor och havstulpaner.

 

Idag ser vi skalrester från denna tid i form av höga skalbankar. Sammanlagt bildades minst 23 skalbankar i Uddevallatrakten och i Bräcke och Älje var skallagren 13 respektive 20 meter höga. "Skalbergen räknas till ett av Bohusläns under", skrev Linné 1746.

 

 

Bohuslän ligger vid Skagerrak, ett hav som i princip kan räknas som en vik av Atlanten. Från Nordsjön och Atlanten transporterar den Jutska strömmen utanför Danmarks västkust, in oceaniskt saltvatten, 32-34 promille, till Skagerrak och Kattegatt. Tack vare detta inflöde har Bohuslän Sveriges saltaste vatten. 

På de bohuslänska havsklipporna syns ofta svarta och vita bälten. Det svarta bältet från högvattnets övre gräns och så långt upp som vattenstänket når, är inte oljespill utan består antingen av en saltlav (Verrucaria maura) eller av såphala blågröna bakterier (som tillhör släktet Calothrix). Här måste man vara ytterst försiktig för att inte ofrivilligt hamna i vattnet. 

 

Det vita bältet består av små hårda vassa havstulpaner. Innanför det vita kalkskalet sitter ett litet kräftdjur och viftar med sina borstförsedda ben för att fånga in plankton till föda.

 

I Bohuslän möts lövskogs- och barrskogsområdena, där lövskogen har sin nordgräns i Havstensundsområdet. En raritet bland lövträden är bohuslinden. Idag återstår bara några få exemplar på två platser i hela Sverige och det är på Norra Öddö och Sydkoster i norra Bohuslän. På Koster finns dessutom den fridlysta kostertisteln, även kallad martorn.

 
Det är havet och de kala bergen som ger Bohuslän dess karaktär. Men så har det inte alltid sett ut. Människorna har huggit ned skogen för att få virke och ved. Under vikingatiden steg efterfrågan på timmer för hus och båtbyggnad. 

 

Medeltidens befolkningsökning samt de återkommande sillfiskeperioderna, som krävde ved till trankokerierna och virke till silltunnorna, resulterade i ett praktiskt taget skoglöst landskap vid 1600-talets slut. Först i slutet av 1800-talet påbörjades de skogsplanteringar som pågår än idag.

 

Bohusläns flora är utomordentligt rik och landskapet räknas som ett av Sveriges mest artrika landskap. Här finns ca 1 200 arter kärlväxter och dessutom 500-600 arter som är mer eller mindre tillfälligt förekommande. Klimatet har en avgörande betydelse för artrikedomen och många av Bohusläns växter är oceaniska, andra kontinentala, vissa har en övervägande nordlig utbredning, medan andra är sydliga.

 
De rikaste fågelbiotoperna finns i skärgården där ejder och måsfåglar är dominerande inslag. Dessutom ses ofta fisktärna, strandskata, kanadagås och gravand. 

 

 

På några platser, främst i innerskärgården, har pilgrimsfalken börjat återta sina gamla jaktmarker. Efter många års arbete med bevakning och avel, tycks arten vara räddad för framtiden. 2003 hade vi 12 häckande par pilgrimsfalk i Bohuslän och dessa fick ut minst 15 flygga ungar.

 

Västkuststiftelsen har gjort en utmärkt beskrivning på de ca 300 naturreservat och 100-tal säl- och fågelskyddsområden som finns i Västra Götaland. Här kan du klicka dig fram och läsa om djur- och växtarter, vilka föreskrifter som gäller för området samt hur du hittar dit.