Sillen finns omtalad i historien sedan urminnes tider och har periodvis fiskats i en omfattning som vi idag nog har svårt att förstå. De så kallade sillperioderna har i stort inträffat en gång per sekel.

 

Utmärkande för en sillperiod var att sillen under höst/vinter trängde djupt in i skärgården  fjordarna, där det blev lätt att ta upp stora fångster. Det tycks som att sillperioderna har slutat lika fort som de börjat. När sillen åter vandrade ut till havs, blev den otillgänglig med dåtidens fiskemetoder. Här får du veta mer om de sillperioder vi känner till i Bohuslän:

 

 

Sillens betydelse för den bohuslänska kustbefolkningen kan inte nog överskattas. Under medeltiden var sillen en av de viktigaste handelsvarorna och i de historiska källorna finns uppgifter om att det har förekommit sillperioder ända sedan 1200-talet i Bohuslän. Sillperiodernas exakta årtal varierar i litteraturen och det är naturligtvis svårt att exakt ange när en sillperiod börjar eller slutar, eftersom sillen var regionalt olika fördelad längs kusten. Fram till 1500-talet är dokumentationen av Bohusläns sillperioder sparsam och redovisas därför inte här.

 

Sillperioden 1556-1589
Denna period anses som Bohusläns första stora dokumenterade sillperiod. Fisket innebar ett uppsving för hela Bohuslän som vid denna tiden fortfarande tillhörde det danska kungariket Danmark/Norge. Till Bohuslän kom skutor från Danmark, Norge och Holland och både hus och bodar byggdes upp längs kusten. Marstrand var centralort för sillfisket och fick härigenom ett enormt uppsving. Uppemot 15 000 människor lär ha funnits i och kring Marstrand och Bohuslän var under denna period huvudleverantör av sill till Europas växande befolkning.  UPP

 

Sillperioden 1660-1680
På 1660-talet gick sillen till igen men nu i betydligt mindre omfattning. Bohuslän hade nyligen blivit svenskt vid freden i Roskilde 1658 och eftersom svenskarna saknade vana att administrera sillperioder, blev det svårt för bohusläningarna att hantera fisket. De fick inte heller ta hjälp av kunnigt utlänskt folk ty Sverige hade i lag fastslagit att utländska köpmän inte fick delta i det bohuslänska fisket. Det danska återerövringskriget på 1670-talet förvärrade naturligtvis också det redan besvärliga läget för folket i Bohuslän.

 

Så ekonomiskt var denna sillperiod av mindre betydelse för bohusläningarna än fisket varit under 1500-talet.  UPP

 

Sillperioden 1753-1809
Bohuslän var redan vid försvenskningen ett fattigt landskap. För många backstugesittare och torpare räckte jorden inte till och för att överleva måste många ha flera yrken. Så dyker plötsligt sillen upp under slutet av 1740-talet i norra Bohuslän och några år senare även utanför Göteborg och Marstrand. Nu inleds en hektisk tid i kustbandet och denna sillfiskeperiod har i litteraturen allmänt kallats för "det stora sillfisket" och "Bohusläns Klondyke".

 

Eftersom fisket bedrevs utan maskinella hjälpmedel så behövdes mycket arbetskraft. För att locka ut folk till den karga kusten, erbjöd staten bl a fri mark, fritt statligt timmer till husen och gynnsamma skatteförmåner. Folk strömmade ut till kusten och nya fiskelägen växte upp.

 

När sillstimmen trängde långt in i fjordar, vikar och sund, gick det inte att använda de tidigare traditionella fiskeredskapen dvs sättgarn och drivgarn. Istället började man använda landvadar. Dessa lades ut med småbåtar och sedan stod man på land och tog hem vaden.

 

 

Stora mängder sill saltades och för att täcka det stora behovet av salt, anlades salterier lite överallt i Bohuslän. I slutet av 1780-talet fanns ca 330 salterier i Bohuslän.

         

 

År efter år fortsatte sillen strömma in mot kusten i ofantliga mängder och för att kunna ta hand om all fångad sill, började man nu att även framställa tran ur sillen.

De större trankokerierna var igång dygnet runt och ur skorstenarna vällde illaluktande svart rök. Från kokerier och från böndernas grumsgödslade åkrar, spreds också en fruktansvärd lukt och allt detta omvälvde det bohuslänska kustlandskapet.
I Bohuslän fanns som mest ca 500 trankokerier.

 

För att producera tran gick det inte bara åt mycket sill, utan också stora mängder ved för att hålla trangrytorna kokande. Förbrukningen av virke till bostäder, magasin, båtar, bryggor, tunnor, tjära och som bränsle till tran- och saltkokning var enorm och kom att bli dödsstöten för stora delar av de redan tidigare hårt beskattade bohuslänska skogarna.

Tran användes bl a som lysolja i tranlampor och för att impregnera kläder och stövlar.
En restprodukt från trantillverkningen var den urkokta sillen, det s k "trangrumset". Från början hälldes grumset ut direkt i havet och många menade att detta skrämde bort sillen och att hamnar och farleder grundades upp.  

 

 

Trots att trankokeriägarna försvarade utsläppen av grums till havet, omtalat i "Trangrums-Acten" från 1784, så beslutades att grumset i fortsättningen skulle stängas in i s k grumsedammar eller läggas ut som gödsel på åkrarna. Förmodligen är frågan gällande trangrumsets handhavande, Bohusläns första dokumenterade miljödebatt.  

 

 

Så försvann plötsligt sillen och många plockade ned sina stugor och lämnade kusten. Bordeller och krogar som det funnits gott om försvann och våld och dråp som hört vardagen till upphörde. Tystnaden sänkte sig över skärgården och det syndfulla Bohuslän vändes till att bli ett starkt religiöst schartauanskt fäste.  UPP

    
Sillperioden 1877-1906
Denna sillperiod är inte lika omtalad som "den stora sillperioden". Det var inte lika mycket människor som var inblandade och sillen stod inte lika tät i vikarna. Fisket skedde fortfarande med främst landvadar, men under senare år började man även försöka fiska med snörpvadar. Den tidigare så arbetskrävande trankokningen kom nu att ersättas av några högrationella oljefabriker. Med en effektiv kokning fick man på några timmar ut det mesta av oljan i sillen. Genom att pressa ur vattnet ur grumsresterna och därefter torka grumset, fick man fram ett gödningsmedel, kallat guano.

 

Den insaltade sillen exporterades till Tyskland och de baltiska länderna. Eftersom färsk och lättsaltad sill nu kunde transporteras med ångfartyg och järnväg, fanns det möjlighet att också distribuera sillen till stora delar av Sverige. Via grossister blev sillen en välkommen skänk till svenska folket och i folkmun kom sillen att benämnas "fattigmans fläsk". När sillen så åter lämnade kusten, blev katastrofen inte så stor som vid sillperioden hundra år tidigare.  

 

 

Redan i slutet av 1800-talet hade fiskarna tack vare förbättrade båtar och redskap börjat fiska långt utanför kusten. Kring sekelskiftet blev det allt vanligare att båtarna motoriserades och därigenom kunde man dra större och tyngre fiskeredskap och fångsterna blev större än tidigare.  

 

UPP