Högt uppe på Ejgdefjäll i norra Bohuslän efter lång färd på en vindlande grusväg kommer man fram till Snarsmon. Här, strax intill norska gränsen, låg den mytomspunna bosättningen för resandefolket.
Ättlingar till de resande som en gång bodde på Snarsmon är nu spridda över Sverige, men de har hört de gamla berätta om platsen där man hade en egen by. År 2004 kom de tillbaks, för att tillsammans med Bohusläns museum undersöka sina förfäders boplats. Undersökningarna pågick till 2007. Flera resandefamiljer har varit med i utgrävningarna och i sökandet efter sin egen historia. Resultat och erfarenheter från undersökningarna har blivit en bok. Platsen har blivit ett välbesökt besöksmål.
Skolklass från Hällevadsholm inspekterar den nymurade väggen. Foto: Christer Lockner.
SNARSMON – PLATSEN OCH HISTORIEN
”Innan vi riktigt visste om det, voro vi redan mitt inne i byn. Ett obestämt antal hyddor reste sig runt omkring. Men inte gjorde husen i denna stad mycket väsen av sig. Man såg dem knappast, förr än man höll på att ramla över dem. De voro nämligen nedsänkta i sandmon ända till takåsen, och blott en lutande dörr med en fönsterruta eller ett större hål på mitten var det egentliga kännetecknet på en familjebostad. Men sandmon var torr och hård, så nog var det praktiskt på mer än ett sätt att bo där nere i lugnet. Det var varmt om vintern och svalt på sommaren.”
Så beskrev folkskolläraren Karl Sjöblom i en bok sitt besök i byn runt 1890. I trakten har byn kallats för Tattarstan. Vilket namn de resande själva hade på platsen vet vi inte. Vi väljer idag att använda platsnamnet Snarsmon.
Men vad var egentligen sanning i de gamla historierna om platsen och dess invånare? Inom projektet Ekomuseum gränsland ville Bohusläns museum försöka ta reda på lite mer om platsens historia. Samtidigt är en resandefamilj nyfiken på sin bakgrund och de berättelser de hört om en plats i Bullaren och de reser till Bullaren för att leta efter platsen. Ett möte sker och planerna på samarbete börjar ta form.
Byn omnämns i skriftliga källor första gången ca 1860. Från 1880- och 1890-talen finns tydligare uppgifter om resande på platsen och de visar att ca 20 personer bodde där. Dessutom har sannolikt ett stort antal resande vistats mer eller mindre tillfälligt på platsen. Byn överges ca 1910, men enligt uppgift förekom det att resande övernattade på platsen så sent som på 1920-talet. Bostäderna som bestod av ett flertal enkla hus låg spridda utmed myrens norra kant utefter en sträcka på omkring 500 m. Idag kan vi se grunderna efter ca tio av dessa hus. En del av dessa ”husgrunder” bestod bara av en röjd yta och kan ha varit t.ex. en fast tältplats.
Tre husgrunder har blivit undersökta i projektet. Två av dem var rester av bostadshus och ett tredje har tolkats som ett kollektivt kök. Ett av bostadshusen har varit ingrävt i sluttningen så endast taket har synts. Det finns tecken på små odlingar på ett par ställen i området och några gropar är ev. rester efter stukor där man kan ha förvarat rotfrukter över vintern. Med hjälp av utgrävningsresultaten och de muntliga berättelser som kommit fram under projektet, kan vi göra oss en tidsbild av livet i byn för drygt 100 år sedan, vilket illustreras med teckningen här.
Sju jordhus ligger placerade i sluttningen mot myren. Spridda i området står tält. Några hästar går och betar i kanten av myren och flera hundar rör sig på boplatsen. Vagnar och kärror står på vägen genom byn. Männen sitter i grupp i gräset och pratar och många barn leker intill. En kvinna hänger tvätt en annan förbereder kvällens måltid. Mellan träden hänger mer tvätt på tork.
Det är bara 400 m till norska gränsen och bosättarna idkade handel med lokalbefolkningen i båda länderna. Resande tog inte alltid de etablerade gränsövergångarna. Där kunde det bli problem med kontroll av både folk och packning. Om man nu fick tillstånd att resa över gränsen överhuvudtaget. Istället sökte de sig in i de skyddande skogarna med alla dess stigar och vägar över gränsen. Dessa vägar och gränsövergångar var väl kända av de resande.
Den huvudsakliga inkomsten kom troligen från förtenning av kopparkärl, försäljning av olika hantverk som borstbinderi och trådarbeten samt handel med mer långväga varor. Handel med hästar förekom också. Hästen var en viktig dragare men också en statussymbol. Ofta deltog hela familjerna i försäljningsresorna, men på Snarsmon stannade ibland kvinnor och barn kvar. De skötte boplatsen och kanske odlade nödvändiga grödor, och barnen gick periodvis i skolan.
Läs mer om Snarsmon i boken - Resandebyn där vägar möts
Undersökningarna inleddes 2003 med en inventering på platsen. Skogen skulle avverkas kommande vinter och vi ville få ett användbart kartunderlag inför de kommande undersökningarna. Vintern 2003-2004 avverkades sedan skogen.
I september 2004 samlades arkeologer från Bohusläns museum, representanter från en resandeorganisation, en romska familj och intresserade personer från trakten för att genomföra en arkeologisk undersökning. Drygt 20 personer var engagerade den här septemberveckan när för första gången en bosättning tillhörande resandefolket skulle undersökas i Sverige.
Det som först mötte oss var en stor grop i marken, fylld med stora stenar, rötter, sly och ris och med en mindre stensamling strax intill. Undersökningen började med två husgrunder. Arbetet innebar både markröjning, utgrävning av markytor, röjning av sten, digital inmätning av husgrunderna och fotodokumentation. Från början hade vi hoppats att hinna med att undersöka hela husgrunderna, men så blev det inte riktigt. Men vi ville gräva färdigt husen och vi ville fortsätta samarbetet så vi sökte nya pengar för att kunna fortsätta.
I september 2005 fortsatte utgrävningarna, och vi tog vid där vi slutat året innan. Detta år genomfördes arbetet av personal från Bohusläns museum (arkeologer och byggnadsantikvarier) tillsammans med en resandeförening och Ekomuseum Gränsland. Husens konstruktioner blev helt framgrävda och alla föremål tillvaratagna. En förnyad inventering av området resulterade i fler husgrunder. Samtliga grunder mättes in digitalt och lades in på kartan.
Inom projektet Ekomuseum Gränsland iordningsställdes också Snarsmon som besöksmål med informationsskyltar. Utgrävningsveckan avslutades med invigning av besöksmålet.
I september 2006 fortsatte utgrävningen, av ytterligare en husgrund.
I anslutning till grävningsveckorna har vi haft visningar och föredrag för allmänheten. Trots avståndet till allmän väg har de varit mycket välbesökta med som mest 150 personer som varit intresserade av den gamla resandeboplatsen i skogen.
Under hösten 2006 byggdes också en vandringsutställning om Snarsmon och med föremål från utgrävningarna. Utställningen invigdes under en temadag på Bohusläns museum, som handlade om Snarsmon och om resandeliv förr och nu. Under 2007 turnerade utställningen vidare till först kommunhuset i Tanumshede och därefter presenterades den i ett par skolor i norra Bohuslän av två resandeungdomar. Under sommaren visas den på Fredriksstens fästning i Halden, och under hösten på biblioteket i Linköping.
I september 2007 rekonstruerades en väggmur i en av husgrunderna som undersökts, i syfte att ge en tydligare bild av hur huset har sett ut. Under sommaren sattes på resandeföreningens initiativ en minnestavla upp på platsen.
Projektets resultat och erfarenheter sammanfattas i en bok 2008. Resandeföreningen inledde arbetet med en studiecirkel för att samla in sin historia och berättelser. Studiecirkeln leddes av en etnolog som också bearbetat resultaten för att bli en viktig del i boken.
Resandefolket är en folkgrupp som funnits i Sverige åtminstone sedan början av 1500-talet och ingår i Sverige numera i den nationella minoriteten romer. Har genom åren kallats tattare, skojare, tavring, sinti, fant, tater. Trots minst 500 år i Sverige har resandefolket varit nästan helt osynliga i historieskrivningen och det har varit ytterst ovanligt att Resandefolkets egen historia berättats.
Projektets målsättning är att uppmärksamma resandefolkets historia via insatser på f.d. bosättningen Snarsmon i Tanums kommun. Vi vill också etablera goda, långsiktiga kontakter med olika resandeorganisationer i syfte att förbättra vår kunskap och förståelse och därmed förbättra arbetet med allas vårt kulturarv. Projektet syftar också till att minska klyftorna mellan ”vi och dom” där boplatsen Snarsmon är ett viktigt exempel.
Genom uppmärksamheten kring undersökningarna i Snarsmon har vi fått möjligheter att bidra till en större medvetenhet och förståelse för resandefolkets historia och livsvillkor.
Våra erfarenheter och kontakter har vi nu tagit med oss i ett nystartat projekt, Den skandinaviska resandekartan, som drivs tillsammans med Östfoldmuseene och två norska och en svensk resandeförening. Inom projektet ska vi inventera och dokumentera platser knutna till resandefolket och publicera informationen på karta i en webbportal.
Resandefolkets historia är en del av vår gemensamma kulturhistoria som tidigare uteslutits. Museet vill nu lyfta fram och visa resandefolkets historia tillsammans med den övriga kulturhistorien, genom att bygga en ny del i de fasta utställningarna i museet. Denna del ska handla om resandefolket och resandekulturen bland annat utifrån resultat och erfarenheter från Snarsmon liksom det nya projektet Den skandinaviska resandekartan. Utställningen invigs våren 2012.
Upp
Tre husgrunder är utgrävda. Två av dem är rester av bostadshus och ett tredje har tolkats som ett kollektivt kök. Ett av bostadshusen har varit ingrävt i sluttningen så endast taket och framväggen har synts. Föremålen som hittades i de båda husgrunderna bestod av personliga saker, bruksföremål och byggnadsdelar.
De personliga föremålen var bitar av tygstycken, knappar, skodelar, en pärla till ett hals- eller armband, en kam, en del av en hattnål och en glasögonlins. Bruksföremål som hittats är saker som redskap, verktyg, hushållsföremål (främst porslin), järngrytor mm. Saker som hade kasserats, tappats eller glömts kvar när de sista lämnade byn. I de fall fynden går att datera är de från 1800-tal eller tidigt 1900-tal. Byggnadsdelarna var sådant som spik, fönsterglas, beslag, tegelskärvor mm.
Undersökningen av husgrunderna gav också värdefull kunskap om vilken typ av byggnader som fanns här, tillsammans med fynd som ger en ungefärlig åldersbestämning för husgrunderna.
Den större husgrunden var alltså nedgrävd i en sluttning, så att den bakre väggens överkant var i nivå med den omgivande marken, medan den främre väggen varit fri. Innan undersökningen var bostadshuset svårt att se, det syntes bara som en hästskoformad försänkning i sluttningen. Huset var ca. 4 x 5 m invändigt, i ett enda rum, med en eldstad i hörnet. Väggarna var till stor del uppbyggda av kallmurad natursten. Konstruktionen tyder på att man varit kunnig i stenbyggnadsteknik och därför kunnat uppföra en bostad som säkert var både praktisk och lättskött.
Den här hustypen har flera namn, t.ex. jord- eller stenstuga, backstuga, eller jord- eller stenkulor. Benämningen växlar beroende på var i landet de ligger och med vilka material de byggts. Begreppen går in i varandra och det kan ibland vara svårt att avgöra om stugan ska kallas jord- eller stenstuga. Gemensamt för dem alla är dock att de består av enkla stugor som uppförts i de material och med de förutsättningar som finns i närområdet. De är inte enbart knutna till resandefolket utan en stor del av den jord- och egendomslösa befolkningen bodde i sådana hus under 1800-talet.
Den mindre, intilliggande husgrunden var ca. 2 x 3 m stor invändigt och bestod endast av en 2-4 skift hög stengrund/vägg. I golvet hittades bl.a. en bit av en kam, enstaka porslinsbitar, buteljglas och bitar av en järngryta. Den här byggnaden var inte ingrävd i sluttningen utan endast en del av östra väggen har grävts in i marken för att få ett plant golv. Fynden tyder på att också denna mindre husgrund varit en bostad.
Den tredje husgrunden bestod endast av en nedrasad mur och ett stenlagt golv. Den stora mängden spik visar att det funnits brädväggar. En del av taket har haft taktegel. Föremålen som hittades bestod mest av hushållsföremål och köksavfall i form av ben. Efter många diskussioner enades vi om tolkningen att det varit ett kök, kanske ett gemensamt för flera hus i området.
Det är vanligt för arkeologer att gräva i ”kulturer” som vi bara känner till ytligt. Undersökningarna på Snarsmon handlade nästan om nutid. Ändå är det en, för många icke-resande vill säga, nästan okänd historia som lyfts fram med hjälp av utgrävningarna. Att gräva tillsammans, resande och arkeologer har gett arkeologin nya, oväntade och spännande dimensioner. Själva fältsituationen blev mycket mer än en arkeologisk undersökning. Ett viktigt resultat i sig var de många frågor och diskussioner som uppstod under fältarbetet om olika tolkningar av husen och hur de användes.
Insatserna har finansierats av Kulturrådet, ABF, Lindebergska fornminnesfonden, Tanums kommun, Lennart J Hägglunds stiftelse, Länsstyrelsen Västra Götaland samt Bohusläns museum. Dessutom har projektet samarbetat med Bullarens hembygdsförening, Grensehuset och flera lokalhistoriskt intresserade.
Upp
Projekt Snarsmon har pågått sedan 2003 med en inventering inom området. Bohusläns museum har tillsammans med en resandeorganisation och lokalt intresserade genomfört arkeologiska undersökningar inom resandeboplatsen under en vecka vardera 2004, 2005 och 2006.
Tillsammans med Ekomuseum Gränsland har platsen iordningställts som besöksmål. I samband med utgrävningarna har det hållits visningar och föredrag för allmänheten. Hösten 2006 byggdes en vandringsutställning som turnerat sedan dess. Samma höst hölls åckså en temadag på Bohusläns museum om Snarsmon och om resandeliv förr och nu.
2007 rekonstruerades en väggmur i ett av de undersökta husen. En minnestavla har satts upp på platsen.
2008 gav vi ut en bok om utgrävningarna och projektet. Att gräva tillsammans, resande och arkeologer har gett nya dimensioner till den undersökande arkeologin. Själva fältsituationen blev mycket mer än en arkeologisk undersökning. Ett viktigt resultat i sig var de många frågor och diskussioner som uppstod under fältarbetet om olika tolkningar av husen och hur de användes, bl.a. hur uppvärmningen av husen var konstruerad.
Resandefolket har under 500 år varit en utsatt folkgrupp i bl.a. Skandinavien. Projektets målsättning är att uppmärksamma resandefolkets historia via insatser på f.d. bosättningen Snarsmon i Tanums kommun. Vi vill också etablera goda, långsiktiga kontakter med olika resandeorganisationer, och via publik verksamhet lyfta fram särart, mångfald och gemensamma kulturfrågor. Projektet syftar också till att minska klyftorna mellan ”vi och dom” där boplatsen Snarsmon kan få en central roll som samlande plats för resande runt om i Sverige och Norge.
Genom uppmärksamheten kring undersökningarna i Snarsmon har vi fått möjligheter att bidra till en större medvetenhet och förståelse för de resandes villkor och den romska kulturen i sin helhet. Insatserna har finansierats av Kulturrådet, ABF, Lindebergska fornminnesfonden, Tanums kommun, Lennart J Hägglunds stiftelse, Länsstyrelsen Västra Götaland samt Bohusläns museum. Dessutom har projektet samarbetat med Bullarens hembygdsföreningen, Grensehuset och flera lokalhistoriskt intresserade.
LITTERATUR
- Andersson, Bodil (red); Snarsmon - Resandebyn där vägar möts. Bohusläns museum, Uddevalla 2008.Läs mer om Snarsmon - Resandebyn där vägar möts
- Andersson Katarina; 2006. Jordstugor. I: Lindholm K, Resandebosättningen på Snarsmon - arkeologisk forskningsundersökning del 2. Naverstad socken, Ejgde 1:4 och 1:14, Tanum kommun. RAÄ 373. Bohusläns museum rapport 2006:47.
- Hammar Lars-Erik och Lindholm Kristina; 2005. Snarsmon – resandefolkets boplats i Bullaren. I: Bohuslän i världen. Bohuslän årsbok 2005. Utgiven av Bohusläns hembygdsförbund och Bohusläns museum. Uddevalla.
- Hazell Bo; Resandefolket – från tattare till traveller. Stockholm 2002 och 2011
- Lindholm Gunborg; 1995. Vägarnas folk – de resande och deras livsvärld. Skrifter från etnologiska föreningen i Västsverige 19. Göteborg.
- Lindholm Kristina; 2005. Resandebosättningen på Snarsmon - arkeologisk forskningsundersökning. Naverstad socken, Ejgde 1:4 och 1:14, Tanum kommun. RAÄ 373. Bohusläns museum rapport 2005:7.
- Lindholm Kristina; 2006. Resandebosättningen på Snarsmon - arkeologisk forskningsundersökning del 2. Naverstad socken, Ejgde 1:4 och 1:14, Tanum kommun. RAÄ 373. Bohusläns museum rapport 2006:47.
- Lindholm Kristina, Resandebosättningen på Snarsmon Arkeologisk forskningsundersökning del 3, 2006, Naverstad 373, Ejgde 1:4 och 1:14, Naverstads socken, Tanums kommun. Bohusläns Museum Rapport 2007:74
- Lindholm Kristina;2008, Resandebosättningen Snarsmon, Återuppbyggnad av kallmurad vägg, och arkeologisk undersökning del 4, 2007. Naverstad 373, Ejgde 1:14, Naverstad socken, Tanums kommun. Bohusläns museum Rapport 2008:41
- Sjöblom Karl; Vid Bullaresjöns stränder. Skildringar från norra Bohuslän. Göteborg 1929.
Upp