Arkeologiska undersökningar i Tanums världsarv
Under april till juni 2012 utfördes de allra sista arkeologiska undersökningarna utmed väg E6 innan vägarbetena tar vid. Missade du att besöka utgrävningarna? Nu kan du besöka utställningarna i Utgångspunkten på Bohusläns museum och på Vitlycke museum som berättar mer om undersökningarna i Tanum.
Panorama över Tanumsslätten med undersökningsytan i förgrunden. Foto Markus Andersson.
Samtidigt arbetar arkeologerna med att registrera alla fynd, ordna upp planritningar, skicka prover på analys och skriva rapporter på materialet. Utgrävningarna visade att fornlämningarna Tanum 2211 och 2213 var spännande platser där det finns mycket information om vad man gjorde i Tanums världsarv under framförallt bronsålder och tidig järnålder. Vi har funnit bostäder, odlingsytor, hålvägar, kokgropar och härdar, ceremoniella platser och offerplatser. Många skärvor av keramik har tagits till vara och en hel del föremål av flinta och bergart. På platsen fanns även en bosättning från yngre järnålder-tidig medeltid.
Vy över utgrävningsytorna Tanum 2211 och 2213. Foto Markus Andersson.
Dekorerad keramikskärva. Foto Bohusläns museum.
Boplatser och gravar - våren 2012
Under hösten 2011 och våren 2012 har Bohusläns museum i samarbete med Riksantikvarieämbetet undersökt fornlämningar på Hoghems marker öster om Tanumsslätten, i hjärtat av världsarvsområdet.
De platser som Bohusläns museum tillsammans med UV Väst undersökt under våren 2012 kallas Tanum 2211 och Tanum 2213. De ligger öster om en våtmark som i forna dagar var en sjö. Då arkeologerna förundersökte platserna visade det sig att det på Tanum 2211 fanns spår efter en boplats från brons- och järnålder. Här har man lagat mat i kokgropar, eldat i härdar och byggt hus för mer än 2000 år sedan. Tanum 2213 är ett gravfält från samma tidsperiod som boplatsen med ett stort antal stensättningar som var den tidens gravar. Stensättningarna syns knappt idag ovanför mossan och grästuvorna men de har varierande form och storlek. De ligger runt och vid markfasta block längs en åsrygg som sluttar ner mot Gerumsälven.
Foto av gravfältet från förundersökningen.
Genom undersökningarna hoppas vi kunna komma närmare de människor som levde och dog under sen bronsålder och tidig järnålder i vad vi idag kallar Tanums världsarvsområde.
Boplatser - hösten 2011
Först ut att undersökas var fornlämning Tanum 1802. Det var en boplats vid kanten av en våtmark som för länge sedan var en sjö. Här har den arkeologiska förundersökningen visat att vi framför allt kan förvänta oss fynd av bearbetad flinta. Före undersökningen troode vi att det här var en produktionsplats från brons- och järnåldern. Men var det så?
Karta över världsarvsområdet med ny dragning av väg E6 (streckad) och berörda fornlämningar (blått).
De flesta lämningarna var från äldre stenåldern och var omkring sjutusen år gamla. Som kartan härintill visar låg boplatsen på sydsidan av en ganska stor ö i den inre delen av den dåtida skärgården.
Boplatsen
På boplatsen fanns tiotusentals flintor men bara ett fåtal var egentliga redskap. Resten var avfall från tillverkning av redskap. Det fanns också ett mindre antal redskap av andra bergarter än flinta. Bland redskapen finns yxor, slipstenar, knivar, skrapor och borrar.
Inom ett mindre område på boplatsen fanns härdar med kol, sot och stenar som varit utsatt för stark värme. Härdarna var kvadratiska till formen och cirka 2x2 meter stora.
Tanum 1802, en vanlig fornlämning i skogen. Foto före undersökning.
Bearbetning av säl
I området kring härdarna fanns bara en ringa mängd fynd men intressant nog fanns flera redskap i form av knivar. Det fanns två sorters knivar – små knivar av flinta samt flera fragment av så kallade ”sandstenknivar”.
De sistnämna påminner mycket om en slags kniv, kallad ulo som har använts av inuiter. Dessa knivar, som också kallas för kvinnokniv, är utmärkta redskap vid hanteringen av säl. Den trubbiga eggen är väl lämpad vid slakten då man skiljer späcket från köttet. Kniven användes också vid skrapningen av sälskinnen.
En så kallad ulo-kniv, använd av inuiter för sälslakt.
Området med de stora härdarna kan alltså ha varit en plats för bearbetning av säl.
Även en del bronsålder
På Tanum 1802 fanns också enstaka fynd och lämningar från bronsålder eller början av järnåldern. Det rör sig om några härdar, några skärvor av keramik samt en eldslagningssten av flinta.
Slipstenarna är vanligen av sandsten och dessa använde man för att slipade yxor och olika slags redskap av ben och horn. Föremål av ben fanns inte bevarat på denna plats men från annat håll finns exempel på yxor av horn.
Vi hittade också eldslagningssten av flinta. Detta föremål är från bronsålder eller järnålder och användes till att göra eld. För att framkalla gnistor kunde flintan användas ihop med eldstål (givetvis bara under järnåldern) eller mot vissa andra bergarter, till exempel pyrit eller svavelkis. Intressant nog har man använt ett äldre föremål som från början haft en helt annan funktion. Möjligen har det varit en dolk eller en skära från slutet av stenåldern.
Följ oss!
Genom höstens och vårens undersökningar hoppas vi kunna bidra med tolkningar om hur de människor som levde och dog under sen bronsålder och tidig järnålder i vad vi idag kallar Tanums världsarvsområde hade det. Följ gärna våra resultat och diskutera med oss via twitter, flickr och vår blogg som ni hittar på
www.arkeologiuv.se.